Har varit iväg på möte med min självhjälpsgrupp. Varje sammankomst inom tolv-stegsprogrammet avslutas med sinnesrobönen. 12-stegsprogrammet har ingen religiös anknytning, men vi alla där har kommit till insikt att vi behöver hjälp från en högre makt att ta oss ur vårt missbruk. En del säger Gud, en högre makt, en del ser denna kraft utifrån som själva gruppen.

Bönen lyder så här och jag låter den tala för sig själv:

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Ha en bra söndagskväll. Kram

I tolv-stegs-programmet har jag en sponsor som hjälper mig genom stegen. Det är en sponsor som är min raka motsats. Hon är betydligt yngre än jag, hon är tolalt musiktokig, ( vi träffas oftast på något musikcafé), hon är en tjej som har provat massor olika jobb och påbörjat diverse studier men aldrig fullbordat dessa. Ja, vi är så olika två människor kan bli.  Att ha henne som sponsor är jättenyttigt för mig.

Idag träffades vi igen. Gissa var? På ett musikcafé naturligtvis :-)  Och nu har jag tagit mitt 12:e steg och kan alltså nu själv börja sponsra andra. Känns lite skrämmande. Men mitt arbete med programmet tar inte slut bara för att jag tagit alla stegen, nu ska jag ge vidare det jag fått. Jag lär genom att lära andra. För mig är det jätteviktigt att jag dagligen lever i och andas 12-stegsprogrammet, för på sätt håller jag mig ifrån mitt tvångsmässiga överätande. Samt att jag utvecklas som människa.

Ha en bra lördagskväll. Kram

Idag fick jag en utmaning med stort U! Se länken till Leva här nedan.

Det var att skriva ett kärleksbrev till mig själv. Tyvärr har jag inte kommit dithän än i min personliga utveckling att jag kan göra det. Men jag ska dit! Och jag är på väg dit! Men jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv. Det är ett steg i rätt riktning.

Att vara snäll mot mig själv, innebär just nu att jag är ärlig, mot mig själv och andra. Tro nu inte att jag går omkring och ljuger folk rätt upp i ansiktet, för det gör jag inte. Utan jag vågar inte alltid säga vad jag tycker/anser för jag är rädd att människor ska bli arga på mig, eller ännu värre: säga upp bekantskapen med mig. Istället blir jag ledsen/arg/irriterad/frustrerad inombords.

Igår hamnade jag i en sådan situation där jag kunde välja att säga vad jag ansåg eller att bli irriterad. Jag valde faktiskt att säga till och det var inte så farligt. Jag överlevde! Situationen var denna: jag sitter som ordförande i brf där jag bor och jag har varit irriterad på ordföranden en längre tid. När vi har våra styrelsemöten så är det självklart att vi måste diskutera om förslag A, B eller C är bäst. Diskussionerna kan ibland bli långa och vi vänder och vrider på förslagen, men när vi väl ska besluta så saknar jag en tydlighet hos ordförande om vad beslutet är. Jag vill att ordförande säger: kan vi anta förslag A. Det skulle underlätta för mig som är sekreterare. Ibland vet jag knappt om det är beslut eller fortfarande diskussion. Igår talade jag om detta för ordförande och hon tog inte alls illa upp. Hon förstod mitt dilemma och lovade att skärpa sig. Så enkelt, men ändå så svårt.

Kram till er alla och anta gärna Levas utmaning

Hejsan!

Har inte haft ork att skriva på några dagar. När jag kommer hem från jobbet, så är jag så trött att jag måste sova. Sedan är det ett och annat här hemma som måste göras och på kvällarna är jag jättetrött.Men ska försöka ta tid till det här.

Sist jag skrev nämnde jag, att jag försöker bryta mitt rutinberoende. Nu har jag kommit på ett sätt att träna mig. Som sagt var så busspendlar jag varje dag till mitt jobb och busspendlare är ett speciellt släkte :-)    Vi sitter nämligen alltid på samma plats i bussen dag efter dag. Jag har bestämt mig för att sitta på en ny  plats varje dag. Jag måste erkänna att det faktiskt är lite jobbigt, men väldigt nyttigt. Jag kan aldrig ändra på någon annan, bara mig själv.

Men någon som inte vill ändra på sig eller rättare sagt sina matvanor, är mitt lejon. Han kom just nu och sa att han var hungrig, eftersom han inte gillade maten jag gav honom innan jag somnade. Så nu får jag sluta och ge honom lite ny mat, han står nämligen och river mig på benen för att få min uppmärksamhet.

Carpe diem. Kram

Har nu precis kommit hem från ett möte med självhjälpsgruppen. Idag var det flera nykomlingar. Jätteroligt! Det är en otrolig hjälp i mitt tillfrisknande att gå på möten och höra andra berätta om sina liv, men även att själv dela något  är viktigt. Genom att själv berätta, ser jag vad som hänt i mitt liv. 12-stegsprogrammet är ett instrument för en personlig utveckling och jag ser min viktminskning som bonus.

Jag har alltid varit väldigt rutinberoende. Tex har jag bestämt mig för att städa, så kan jag inte ändra det även om kompisarna hittar på något roligt. Jag har ju bestämt mig för att städa och det går ju inte att ändra på! Jag har insett att detta är ju ett problem för mig.

Igår var jag på öppet AA-möte och efteråt är det en tjej som frågar: vill du hänga med hem på en fika? Jag hade bestämt att gå hem direkt efter mötet för att titta på TV. För ett par månader sedan skulle jag ha svarat nej på frågan. Men igår kunde jag säga ja. Det kändes jätteskönt. Det är roligt när jag ser hur jag själv utvecklas.

Ha det så bra. Kram

Mitt "lejon" tyckte att vi skulle leka kurragömma och jag måste säga att han hittat ett toppengömställe att gömma sig på. Men fråga  mig inte hur bilden hamnade här. Jag ska villigt erkänna att jag har ingen aning!!

Ibland är det bra att kunna klara saker själv. Jag har tjejkompisar som inte kan byta glödlampa eller säkring mm. När det blir punktering på cykeln lämnar de in den till cykelreparatören eller till mig. Men det gäller att våga erkänna när jag inte kan själv, både inför mig själv och andra, och be om hjälp.

Min bloggkompis ska få ge mig en lektion om hur jag gör för att få bilder till bloggen, för som sagt var: jag har INGEN ANING om hur den hamnade här.

Kram och god natt.

Ibland känner jag mig som en trotsig liten barnunge. Jag tror nämligen att jag kan fixa saker själv utan hjälp av någon människa eller instruktionsbok. Här kommer ett exempel:

Idag skulle jag föra över bilder från kameran till datorn. Inga problem, kunde även radera bilderna i kameran utan problem. Nu var det dags att börja redigera bilderna. Mitt redigeringsprogram var uppgraderat och INGET stämde längre. Bilderna hamnade inte där jag ville, en del bilder bara "försvann". Bland annat var bilderna på mina föräldrar och min storebror borta. De bor  50 mil ifrån mig, så det är inte bara att ta nya bilder. Jag blev argare och argare och argare och ARGARE och ARGARE. Men hjälpte detta? Svar: nej.

Det var ju inte datorns fel, eftersom det var jag som inte iddes sätta mig in i hur programmet fungerar.

Att bli arg på någon/något som inte är den egentliga orsaken hjälper inte. Innerst inne vet jag ju detta, men ibland är det inte mitt innersta som styr. Fast senare i dag ringde jag en bloggkompis och erkände att jag inte kan få in några bilder här på bloggen. Hon skrattade inte ut mig och sa att jag var en teknisk idiot. Utan hon lovade att hjälpa mig. Så snart kan jag förgylla min blogg med bilder.

Slutet gott, allting gott! Har hittat alla bilder och de ligger nu i de mappar jag vill att de ska ligga i.

Ha det så gott. Carpe diem.

Jag såg att jag hade lovat att berätta lite om mig själv och självklart så håller jag mina löften.

Jag är singel och bor tillsammans med min katt, oftast kallad för mitt "lejon".

I maj 2007 gick jag in i den beryktade väggen efter att har kämpat länge på jobbet för att få en förändring. Fick en underbar läkare på min vårdcentral som beslutade att ta diverse prover på mig för att se om det inte var något annat fel än min trötthet och depression. Det visade sig att några blodprover var diffusa och det ledde till ytterligare utredning och flera blodprover. Att ta blodprover är inget jag gillar eller rättare sagt, min hjärna gillar inte blodprover. Den tror att det är livsfarligt att lämna lite blod och sänder ut signaler att jag ska svimma för att undkomma detta fasanfulla. Jag har nu lärt mig hur det ska gå till för att undvika att jag hamnar som en blöt fläck på golvet. Jag måste ligga ner och sköterskan ska använda en så kallad butterfly nål. Den som används till barn. Denna nål gör också att blodet rinner saktare. Ni skulle sett minen på en sköterska på min vårdcentral, när hon skulle ta åtta rör med en butterfly nål, varav tre rör skulle vara fulla.

Min trötthet har gett vika lite grann och sedan augusti 2007 är jag tillbaka på halvtid på mitt jobb och det fungerar jättebra. Men fortfarande vet ingen varför mina blodprover är diffusa. Jag har varit på infektion och reumatalogen på sjukhuset, men de hittar inget. Så det är bara tack och adjö därifrån. Som tur är så har jag en underbar husläkare som verkligen lyssnar på mig, när jag säger att jag inte orkar jobba heltid. Jag sover 1 - 1½ timme varje eftermiddag när jag kommer hem från jobbet.

Min mamma har varit sjuk i över 20 år. Hon har en neurologisk muskelsjukdom som läkarna alltid har sagt, att den inte är ärftlig. För någon vecka sedan googlade jag mammas sjukdom och senaste rön påstår att det finns en viss ärftlighet i den. Jag ska till min husläkare nästa vecka och då ska jag ta upp detta med henne och även be om en remiss till neurologen.

Ena dagen tänker jag knappt på att jag är sjuk och nästa dag funderar jag över var den dödliga tumören sitter.

En annan sak som jag också brottas med är min övervikt. Har försökt med ALLT för att gå ner i vikt. Men tidigt i höstas insåg jag vad problemet verkligen låg i. Jag är en tvångsmässig överätare. Jag kan vräka i mig hur mycket som helst. Har inget begrepp om vad som är en normal portion och när jag väl har börjat äta så kan jag inte sluta. Tack och lov har jag hittat hjälp. En självhjälpsgrupp där vi använder tolv-stegs-programmet. Har fått hjälp av en dietist att få en matplan där det står hur mycket jag ska äta till varje måltid, jag väger min mat. Har även en sponsor i självhjälpsgruppen som betyder mycket för mig. Har även fått andra vänner där. Sakta men säkert minskar jag i omfång.

Oj, vad mycket det blev. Hoppas jag inte tröttat ut er. Skriv gärna en kommentar om ni vill.

Carpe diem.