.... säga ett stort tack för alla fina, uppmuntrande och stödjande kommentarer jag har fått sedan jag skrev att  tillvaron just nu är tuff. Så än en gång: ett stort tack alla kända och okända bloggvänner!

Sakta men säkert börjar jag känna att jag har fast mark under fötterna igen. Jag fortsätter att ringa på anonyma överätares telefonmöten i USA varje dag. Undra om USA också ändrar klockorna i natt?! Kanske någon här på bloggen kan ge mig svar?

För ett tag sedan skrev jag om en pojke på min skola som vi behöver hålla under ständig uppsikt pga hans hjärtsjukdom. Har frågat min rektor om vi personal som arbetar med honom kunde få en kurs i hjärt-lung-räddning, men det har inte skolan råd att låta oss få. Tre eftermiddagar i veckan har vi en tjej som jobbar på fritids enbart för att hålla koll på honom, en eftermiddag har jag och femte eftermiddagen är det en kollega till mig. Det är inget lätt jobb för han är en livlig och rörlig åtta-åring. På en sekund kan han vara borta.

Pojkens mamma berättade att han ska åka till Italien och opereras. De ska då operera in en defibrilator i honom. Denna ska då "skjuta" igång hans hjärta vid ett ev hjärtstopp. Låter lite läskigt tycker jag. När operationen blir av, vet dom inte. Men pojken och hans familj kan med kort varsel bli kallade till operation.

Ha en skön helg. Kram från mig och lejonet.