Jag måste ju erkänna att jag är en riktig bokslukare. Brukar reservera nyutkomna böcker på biblioteket, så att jag inte behöver vänta i flera år :-) innan jag får läsa dem.

Dessa nyutkomna och populära böcker brukar man bara få låna i två veckor, eftersom det brukar vara många reservationer på dem. Just nu har jag två böcker på två-veckors-lån, så nu i helgen måste jag läsa.

I min cd-spelare finns "Aprilväder" av Viveca Lärn. Det är senaste boken om människorna på Saltön. Många av er har säkert sett serien med samma namn när den gick på tv. Eftersom Saltön inte ligger så långt därifrån jag är uppvuxen, så är det kul att lyssna på den. Jag känner också mycket väl igen den trångsynthet som präglar ett litet samhälle. I boken "Aprilväder" är det en släkt från Turkiet som flyttat till Saltön och möter denna trångsynthet. Vilket leder både till komiska och tråkiga situationer. Men det bästa av allt är: det Viveca Lärn som själv läser boken. Jag fullständigt älskar hennes dialekt!

Efter "Aprilväder" väntar Liza Marklunds senaste bok om Annika Bengtzon. Den heter "En plats i solen".

Ha en skön helg och carpe diem. Kram

Häromdagen hade jag varit och handlat och medan jag höll på att packa upp det som skulle in i skafferiet, så passade lejonet på att hoppa in där.

Han hittade inte så mycket som föll honom i smaken, men här kommer en bild på lejonet i skafferiet.

Även en resa

på tusen mil

måste börja

med ett

enda steg.

Lao Tzu

Ja, som ni märker är mina besök och egna inlägg här på bloggen lite sporadiska just nu. Detta beror på att jag inte har samma ork längre.

Just nu är det väldigt tufft med mitt matmissbruk. Som ett led i att klara av detta och bli starkare har jag bestämt mig för att delta i 90 möten på 90 dagar. Det är möten med självhjälpsgrupper mot matmissbruk. Jag har fått en lista av en vän över alla telefonmöten som finns i USA. Så en gång om dagen ringer jag till ett telefonmöte i USA. Tack och lov för internet där jag kan ringa billigt! Jag har laddat ner ett program som heter Skype och via detta ringer jag jättebilligt. Ett möte i USA som är en timme långt kostar mig cirka 11 kronor.

Jag är jättetacksam för dessa möten, för de hjälper mig att hålla mig på banan. Att dagligen få prata med människor som säger att det fungerar betyder jättemycket. Alla telefonmöten följer samma manual, men temat för mötet varierar från möte till möte. Det finns en ledare för varje möte som ser till att det blir ett bra möte och att vi alla håller oss till det tema som är just för detta möte.

Givetvis är det också viktigt för mig att hålla kontakten med vännerna jag har i självhjälpsgruppen i staden där jag bor, men vi har bara ett möte i veckan och just nu behöver jag mer.

Jag känner redan nu att det hjälper mig att gå på ett möte om dagen. Men jag ska fortsätta tills jag har gjort mina 90 dagar. Det är precis som en kur antibiotika, efter ett par dagar så känner du dig bättre men för att få full effekt ska du äta hela kuren.

Så just nu går mycket tid åt att gå på telefonmöten och att se till att jag bara äter det som står på min matplan. Mat måste jag ha hemma och jag måste gå till affären och handla och emellanåt känns det jättejobbigt.

Ha en riktigt bra söndag och carpe diem!

I onsdags var jag på magnetröntgen. Utsidan av mitt högra lår är bortdomnat och när jag går och lägger mig, så pirrar och sticker det i låret.

Jag bor i en stad med ett stort universitetssjukhus, men kön till magnetröntgen där är jättelång. Så min remiss skickades till lasarettet i Sveriges närmaste stad. (Jag har många gånger undrat vad denna slogan betyder). Så det var bara att ta bussen dit.

Jag har aldrig gjort magnetröntgen förut, så det var lite spännande. Nästan allt var som jag hade föreställt mig. Jag fick ligga på en brits och sedan åka in i en tunnel och där stannade britsen. Man får absolut inte ha anlag för klaustrofobi här. Jag fick ju inte röra mig, men även om jag skulle vilja det så fanns det inte rum för några rörelser alls i princip. Det jag inte hade räknat med var att det skulle ta sådan lång tid. I 25 minuter fick jag ligga prick stilla. Gissa om det kliade både här och där.

En annan sak som jag inte hade räknat med var att det skulle låta så mycket. Jag fick ha hörselskydd på mig!!! Det lät inte hela tiden och det var tur det. Där låg jag och allt var tyst och jag var alldeles avslappnad och plötsligt lät det som om någon stod utanför och hamrade i metallen. Flera gånger höll jag på att hoppa högt (vilket jag egentligen inte kunde göra) pga av ljuden som helt plötsligt började.

När jag klev på bussen och skulle åka hem sa jag till busschauffören att jag ville ha en biljett till den hållplats där mitt busskort började gälla. Och då skulle jag komma fram och stämpla mitt busskort. Någon sådan "biljettbeställning" hade han tydligen aldrig fått förut, för han såg mycket fundersam ut. Sedan sa han: det vet jag inte hur man gör så du får bara gå på. Med andra ord så blev bussresan hem gratis. Inte helt fel.

Jag vill önska er alla en trevlig helg. Kram

Att våga är

att förlora fotfästet

för en sekund.

Att inte våga är

att förlora sig själv.

Sören Kirkegaard.

Ja, nu är det evigheter sedan jag var inne på bloggen. Har inte besökt någons blogg på flera dagar och det är ju jättelänge sedan jag själv skrev något. Fråga mig inte vart veckan har tagit vägen för det vet jag inte.

Här rullar livet på som vanligt och jag jobbar på som vanligt. Ja, nästan i alla fall.

Den hjärtsjuke pojken på min skola, som jag berättat om, har blivit mitt ansvar vissa lektioner och raster. Att hitta någon assistent åt honom är omöjligt. Nästan i alla fall, tre eftermiddagar i veckan så är det en tjej som jobbar och enbart har koll på honom. På torsdagar har mitt schema blivit ändrat, så att jag nu jobbar 09.30-13.30 Förut jobbade jag 08.30-12.30 Anledningen till ändringen är att jag ska ha koll på honom på fritids. Så nu ser jag till att alltid ha min mobiltelefon fulladdad och att den ligger i min ficka.

Hoppas att ni alla har det bra. Ska ni ta mig en titt in hos er.

Önskar er alla en trevlig lördagskväll.

Kram