Jag såg att jag hade lovat att berätta lite om mig själv och självklart så håller jag mina löften.

Jag är singel och bor tillsammans med min katt, oftast kallad för mitt "lejon".

I maj 2007 gick jag in i den beryktade väggen efter att har kämpat länge på jobbet för att få en förändring. Fick en underbar läkare på min vårdcentral som beslutade att ta diverse prover på mig för att se om det inte var något annat fel än min trötthet och depression. Det visade sig att några blodprover var diffusa och det ledde till ytterligare utredning och flera blodprover. Att ta blodprover är inget jag gillar eller rättare sagt, min hjärna gillar inte blodprover. Den tror att det är livsfarligt att lämna lite blod och sänder ut signaler att jag ska svimma för att undkomma detta fasanfulla. Jag har nu lärt mig hur det ska gå till för att undvika att jag hamnar som en blöt fläck på golvet. Jag måste ligga ner och sköterskan ska använda en så kallad butterfly nål. Den som används till barn. Denna nål gör också att blodet rinner saktare. Ni skulle sett minen på en sköterska på min vårdcentral, när hon skulle ta åtta rör med en butterfly nål, varav tre rör skulle vara fulla.

Min trötthet har gett vika lite grann och sedan augusti 2007 är jag tillbaka på halvtid på mitt jobb och det fungerar jättebra. Men fortfarande vet ingen varför mina blodprover är diffusa. Jag har varit på infektion och reumatalogen på sjukhuset, men de hittar inget. Så det är bara tack och adjö därifrån. Som tur är så har jag en underbar husläkare som verkligen lyssnar på mig, när jag säger att jag inte orkar jobba heltid. Jag sover 1 - 1½ timme varje eftermiddag när jag kommer hem från jobbet.

Min mamma har varit sjuk i över 20 år. Hon har en neurologisk muskelsjukdom som läkarna alltid har sagt, att den inte är ärftlig. För någon vecka sedan googlade jag mammas sjukdom och senaste rön påstår att det finns en viss ärftlighet i den. Jag ska till min husläkare nästa vecka och då ska jag ta upp detta med henne och även be om en remiss till neurologen.

Ena dagen tänker jag knappt på att jag är sjuk och nästa dag funderar jag över var den dödliga tumören sitter.

En annan sak som jag också brottas med är min övervikt. Har försökt med ALLT för att gå ner i vikt. Men tidigt i höstas insåg jag vad problemet verkligen låg i. Jag är en tvångsmässig överätare. Jag kan vräka i mig hur mycket som helst. Har inget begrepp om vad som är en normal portion och när jag väl har börjat äta så kan jag inte sluta. Tack och lov har jag hittat hjälp. En självhjälpsgrupp där vi använder tolv-stegs-programmet. Har fått hjälp av en dietist att få en matplan där det står hur mycket jag ska äta till varje måltid, jag väger min mat. Har även en sponsor i självhjälpsgruppen som betyder mycket för mig. Har även fått andra vänner där. Sakta men säkert minskar jag i omfång.

Oj, vad mycket det blev. Hoppas jag inte tröttat ut er. Skriv gärna en kommentar om ni vill.

Carpe diem.

God morgon!

Har just nu blivit väckt av mitt "lejon" som påstod att han var vrålhungrig och att jag bara var tvungen att gå upp och ge honom mat. Hans sätt att tvinga upp mig är att skrika och att slicka mig i ansiktet. Eftersom han till hälften är en perser så skriker han som en liten bebis. Och för den som inte vet, så är en katts tunga väldigt sträv. Det känns som att bli tvättad med sandpapper. Just nu är han väldigt nöjd och belåten och jag är jättetrött. Ska därför gå och sova en stund till. Senare idag ska jag berätta lite mer om mig själv. Vi höres. Carpe diem