Jag måste berätta vad som hände igår.

Jag jobbar på en skola och klassen skulle iväg på allsångskonsert. Det var stadens symfoniorkester som varje år gör en allsångskonsert och bjuder in kommunens klasser från lågstadiet. Efterson jag jobbar ute på landsbygden var vi tvungna att åka buss. För många barn är bara detta en STOR upplevelse. Bor man på landet, så bli man skjutsad till kompisar, aktiviteter mm. Väl framme i konsertlokalen skulle vi åka rulltrappa. Och det var en LÅNG och HÖG rulltrappa rätt upp i luften :-)  På hemvägen frågade jag några barn om vad som var bäst med allsångskonserten. RULLTRAPPAN var det svar jag fick av flera barn. Jag kan ju säga att konserten var jättebra, som vanligt.

Kul att komma iväg på någon aktivitet med klassen. Eftersom vi alltid måste åka buss när vi ska någonstans, bortsett från skogen som vi har inpå knutarna. Att hyra buss är dyrt, så det kan vi inte göra ofta. Ett politiskt beslut i min kommun säger att skolan ska vara avgiftsfri och vi får då alltså inte ta ut några avgifter till bussar tex. Om vi ska åka kommunalt, så får vi åka tidigast klockan 09.10, eftersom bussarna som går innan är fulla med högstadie- och gymnasieelever. Det tar knappt 30 minuter med buss till stan. När vi ska hem måste vi med bussen från stan klockan 12.00, för det finns barn som ska med skolbussen klockan 12.40 För en del som bor mitt ute på landet är skolbussen enda möjligheten att ta sig hem och då måste vi passa den. Ja, så kan det vara att jobba ute på landsbygden :-)

Carpe diem. Kram

Idag fick jag en utmaning med stort U! Se länken till Leva här nedan.

Det var att skriva ett kärleksbrev till mig själv. Tyvärr har jag inte kommit dithän än i min personliga utveckling att jag kan göra det. Men jag ska dit! Och jag är på väg dit! Men jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv. Det är ett steg i rätt riktning.

Att vara snäll mot mig själv, innebär just nu att jag är ärlig, mot mig själv och andra. Tro nu inte att jag går omkring och ljuger folk rätt upp i ansiktet, för det gör jag inte. Utan jag vågar inte alltid säga vad jag tycker/anser för jag är rädd att människor ska bli arga på mig, eller ännu värre: säga upp bekantskapen med mig. Istället blir jag ledsen/arg/irriterad/frustrerad inombords.

Igår hamnade jag i en sådan situation där jag kunde välja att säga vad jag ansåg eller att bli irriterad. Jag valde faktiskt att säga till och det var inte så farligt. Jag överlevde! Situationen var denna: jag sitter som ordförande i brf där jag bor och jag har varit irriterad på ordföranden en längre tid. När vi har våra styrelsemöten så är det självklart att vi måste diskutera om förslag A, B eller C är bäst. Diskussionerna kan ibland bli långa och vi vänder och vrider på förslagen, men när vi väl ska besluta så saknar jag en tydlighet hos ordförande om vad beslutet är. Jag vill att ordförande säger: kan vi anta förslag A. Det skulle underlätta för mig som är sekreterare. Ibland vet jag knappt om det är beslut eller fortfarande diskussion. Igår talade jag om detta för ordförande och hon tog inte alls illa upp. Hon förstod mitt dilemma och lovade att skärpa sig. Så enkelt, men ändå så svårt.

Kram till er alla och anta gärna Levas utmaning