Jag måste få skriva om min nya underbara tandläkare. Lagningen som gjordes igår är bara en tillfällig lagning, ska tillbaka om en månad och ska då få träffa samma tandläkare igen. Då ska hon göra en permanent lagning. Känns skönt att få henne igen.

Jag berättade för tandläkaren att jag är livrädd och har inte varit hos tandläkare på många år pga det. Hon frågade genast hur hon kunde under-lätta för mig och sa även att jag kan få lugnande medicin om det skulle behövas. Då berättade jag att jag hade låg smärttröskel och då la hon mycket bedövning. Jag berättade också att jag lätt får kväljningskänslor och det händer lätt när jag har mycket grejer i munnen + tandläkarens händer.

När hon borrade kunde jag stoppa henne genom att lyfta ena handen och då slutade hon. Det kändes jätteskönt, för då kändes det som om jag hade lite kontroll i alla fall. Och gjorde det ont, så skulle jag få mer bedövning.

När hon väl var färdig med mig, så följde hon med mig ut till receptionen och såg till att jag bokade tid för att göra den permanenta lagningen, samt för en allmän undersökning för att kolla övriga tänder.

När jag var barn gick jag hos en tandläkare som var väldigt nonchalant. Sa jag att det gjorde ont, fick jag en klapp på axeln med orden: detta gör inte ont. Bad jag om bedövningen sa tandläkaren att det inte behövdes, för det skulle inte göra ont och som barn vågade jag inte säga emot. Jag bara undrar: hur kunde han veta om det gjorde ont eller inte, det var ju i min mun som undersökningen och lagningen pågick och inte i hans. Ja, detta är grunden till min tandläkarskräck.

Ordet tandläkarskräck var väl inte ens accepterat när jag växte upp. Idag utbildas tandläkarna för att ta hand om patienter med tandläkarskräck, tack och lov, och och det är ett vedertaget ord.

Ha en bra kväll alla kända och okända läsare. Kram