God morgon!

Har en alldeles speciell väckarklocka som går i gång vid 5.30-tiden varje morgon, oavsett om jag måste upp eller inte. Det värsta är att jag inte kan stänga av den. Det enda som hjälper är att kliva upp, gå ut i köket, öppna kylskåpet och plocka fram en speciell burk. Det är nämligen mitt "lejon" som väcker mig då. Bara han får lite mat, så blir han nöjd  och glad. Visserligen är jag morgonpigg, men hur kul är det på en skala att tvingas upp när man inte behöver.

Den här veckan har jag tillbringat i min sjuksäng, har fått en släng av flunsan men är nu piggelin igen. Ska till jobbet på måndag igen.

Ett av stegen i tolv-stegs-programmet är att överlämna dagen till Gud. Begreppet Gud står var och en fritt att definera. En del använder ordet en högre makt eller något annat som passar dem. Ett av de första stegen är att erkänna att man är hjälplös inför sitt matmissbruk och att att man behöver hjälp av en högre makt. Mao att man själv inte kan kontrollera sitt matmissbruk. Tolv-stegs-programmet fungerar på alla sorters missbruk. Det är bara att byta ut ordet mat mot det man själv missbrukar, tex alkohol.

Så nu när jag ändå är vaken ska jag krypa upp i soffan har mitt morgonsamtal med Gud. Det är en underbar känsla att få lämna över dagen i Guds händer och be Honom att ta hand om den här dagen, att få känna Hans hjälp och stöd just den här dagen. Att få uppleva Guds hjälp i vardagen är inget flummigt. Jag ser ingen gubbe med långt skägg uppe i himlen som talar till mig. Men jag tror att tankar och idéer som jag får under en dag, som underlättar mitt liv är Guds ledning. Även andra människor kan hjälpa mig, genom ord och handling, och detta ser jag också som Guds omsorg om mig. Nä, nu sätter jag punkt här och kryper upp i soffan.

Ha en bra dag. Carpe diem!

Jag såg att jag hade lovat att berätta lite om mig själv och självklart så håller jag mina löften.

Jag är singel och bor tillsammans med min katt, oftast kallad för mitt "lejon".

I maj 2007 gick jag in i den beryktade väggen efter att har kämpat länge på jobbet för att få en förändring. Fick en underbar läkare på min vårdcentral som beslutade att ta diverse prover på mig för att se om det inte var något annat fel än min trötthet och depression. Det visade sig att några blodprover var diffusa och det ledde till ytterligare utredning och flera blodprover. Att ta blodprover är inget jag gillar eller rättare sagt, min hjärna gillar inte blodprover. Den tror att det är livsfarligt att lämna lite blod och sänder ut signaler att jag ska svimma för att undkomma detta fasanfulla. Jag har nu lärt mig hur det ska gå till för att undvika att jag hamnar som en blöt fläck på golvet. Jag måste ligga ner och sköterskan ska använda en så kallad butterfly nål. Den som används till barn. Denna nål gör också att blodet rinner saktare. Ni skulle sett minen på en sköterska på min vårdcentral, när hon skulle ta åtta rör med en butterfly nål, varav tre rör skulle vara fulla.

Min trötthet har gett vika lite grann och sedan augusti 2007 är jag tillbaka på halvtid på mitt jobb och det fungerar jättebra. Men fortfarande vet ingen varför mina blodprover är diffusa. Jag har varit på infektion och reumatalogen på sjukhuset, men de hittar inget. Så det är bara tack och adjö därifrån. Som tur är så har jag en underbar husläkare som verkligen lyssnar på mig, när jag säger att jag inte orkar jobba heltid. Jag sover 1 - 1½ timme varje eftermiddag när jag kommer hem från jobbet.

Min mamma har varit sjuk i över 20 år. Hon har en neurologisk muskelsjukdom som läkarna alltid har sagt, att den inte är ärftlig. För någon vecka sedan googlade jag mammas sjukdom och senaste rön påstår att det finns en viss ärftlighet i den. Jag ska till min husläkare nästa vecka och då ska jag ta upp detta med henne och även be om en remiss till neurologen.

Ena dagen tänker jag knappt på att jag är sjuk och nästa dag funderar jag över var den dödliga tumören sitter.

En annan sak som jag också brottas med är min övervikt. Har försökt med ALLT för att gå ner i vikt. Men tidigt i höstas insåg jag vad problemet verkligen låg i. Jag är en tvångsmässig överätare. Jag kan vräka i mig hur mycket som helst. Har inget begrepp om vad som är en normal portion och när jag väl har börjat äta så kan jag inte sluta. Tack och lov har jag hittat hjälp. En självhjälpsgrupp där vi använder tolv-stegs-programmet. Har fått hjälp av en dietist att få en matplan där det står hur mycket jag ska äta till varje måltid, jag väger min mat. Har även en sponsor i självhjälpsgruppen som betyder mycket för mig. Har även fått andra vänner där. Sakta men säkert minskar jag i omfång.

Oj, vad mycket det blev. Hoppas jag inte tröttat ut er. Skriv gärna en kommentar om ni vill.

Carpe diem.

God morgon!

Har just nu blivit väckt av mitt "lejon" som påstod att han var vrålhungrig och att jag bara var tvungen att gå upp och ge honom mat. Hans sätt att tvinga upp mig är att skrika och att slicka mig i ansiktet. Eftersom han till hälften är en perser så skriker han som en liten bebis. Och för den som inte vet, så är en katts tunga väldigt sträv. Det känns som att bli tvättad med sandpapper. Just nu är han väldigt nöjd och belåten och jag är jättetrött. Ska därför gå och sova en stund till. Senare idag ska jag berätta lite mer om mig själv. Vi höres. Carpe diem

Hejsan!

Har länge tänkt att börja blogga och har nu äntligen kommit till skott. Visserligen är kanske inte tidpunkten den bästa för en kvällströtter som jag, men men carpe diem är ett ledord i min värld. För er som inte vet vad det betyder så betyder det fånga dagen. Men vid den här tidpunkten borde jag väl skriva fånga natten. Varje dag har något betydelsefullt att lära dig och mig, men är vi intresserade/villiga att lära oss något nytt och den största frågan är kanske: är vi villiga att lyssna till andra och lära oss av dem vi har runt omkring oss.

Nä, nu väntar mitt "lejon" på mig i sängen. Jag ska försöka fånga John Blund. Natti, natti