Jag måste berätta vad som hände igår.

Jag jobbar på en skola och klassen skulle iväg på allsångskonsert. Det var stadens symfoniorkester som varje år gör en allsångskonsert och bjuder in kommunens klasser från lågstadiet. Efterson jag jobbar ute på landsbygden var vi tvungna att åka buss. För många barn är bara detta en STOR upplevelse. Bor man på landet, så bli man skjutsad till kompisar, aktiviteter mm. Väl framme i konsertlokalen skulle vi åka rulltrappa. Och det var en LÅNG och HÖG rulltrappa rätt upp i luften :-)  På hemvägen frågade jag några barn om vad som var bäst med allsångskonserten. RULLTRAPPAN var det svar jag fick av flera barn. Jag kan ju säga att konserten var jättebra, som vanligt.

Kul att komma iväg på någon aktivitet med klassen. Eftersom vi alltid måste åka buss när vi ska någonstans, bortsett från skogen som vi har inpå knutarna. Att hyra buss är dyrt, så det kan vi inte göra ofta. Ett politiskt beslut i min kommun säger att skolan ska vara avgiftsfri och vi får då alltså inte ta ut några avgifter till bussar tex. Om vi ska åka kommunalt, så får vi åka tidigast klockan 09.10, eftersom bussarna som går innan är fulla med högstadie- och gymnasieelever. Det tar knappt 30 minuter med buss till stan. När vi ska hem måste vi med bussen från stan klockan 12.00, för det finns barn som ska med skolbussen klockan 12.40 För en del som bor mitt ute på landet är skolbussen enda möjligheten att ta sig hem och då måste vi passa den. Ja, så kan det vara att jobba ute på landsbygden :-)

Carpe diem. Kram

Idag fick jag en utmaning med stort U! Se länken till Leva här nedan.

Det var att skriva ett kärleksbrev till mig själv. Tyvärr har jag inte kommit dithän än i min personliga utveckling att jag kan göra det. Men jag ska dit! Och jag är på väg dit! Men jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv. Det är ett steg i rätt riktning.

Att vara snäll mot mig själv, innebär just nu att jag är ärlig, mot mig själv och andra. Tro nu inte att jag går omkring och ljuger folk rätt upp i ansiktet, för det gör jag inte. Utan jag vågar inte alltid säga vad jag tycker/anser för jag är rädd att människor ska bli arga på mig, eller ännu värre: säga upp bekantskapen med mig. Istället blir jag ledsen/arg/irriterad/frustrerad inombords.

Igår hamnade jag i en sådan situation där jag kunde välja att säga vad jag ansåg eller att bli irriterad. Jag valde faktiskt att säga till och det var inte så farligt. Jag överlevde! Situationen var denna: jag sitter som ordförande i brf där jag bor och jag har varit irriterad på ordföranden en längre tid. När vi har våra styrelsemöten så är det självklart att vi måste diskutera om förslag A, B eller C är bäst. Diskussionerna kan ibland bli långa och vi vänder och vrider på förslagen, men när vi väl ska besluta så saknar jag en tydlighet hos ordförande om vad beslutet är. Jag vill att ordförande säger: kan vi anta förslag A. Det skulle underlätta för mig som är sekreterare. Ibland vet jag knappt om det är beslut eller fortfarande diskussion. Igår talade jag om detta för ordförande och hon tog inte alls illa upp. Hon förstod mitt dilemma och lovade att skärpa sig. Så enkelt, men ändå så svårt.

Kram till er alla och anta gärna Levas utmaning

Hejsan!

Har inte haft ork att skriva på några dagar. När jag kommer hem från jobbet, så är jag så trött att jag måste sova. Sedan är det ett och annat här hemma som måste göras och på kvällarna är jag jättetrött.Men ska försöka ta tid till det här.

Sist jag skrev nämnde jag, att jag försöker bryta mitt rutinberoende. Nu har jag kommit på ett sätt att träna mig. Som sagt var så busspendlar jag varje dag till mitt jobb och busspendlare är ett speciellt släkte :-)    Vi sitter nämligen alltid på samma plats i bussen dag efter dag. Jag har bestämt mig för att sitta på en ny  plats varje dag. Jag måste erkänna att det faktiskt är lite jobbigt, men väldigt nyttigt. Jag kan aldrig ändra på någon annan, bara mig själv.

Men någon som inte vill ändra på sig eller rättare sagt sina matvanor, är mitt lejon. Han kom just nu och sa att han var hungrig, eftersom han inte gillade maten jag gav honom innan jag somnade. Så nu får jag sluta och ge honom lite ny mat, han står nämligen och river mig på benen för att få min uppmärksamhet.

Carpe diem. Kram

Har nu precis kommit hem från ett möte med självhjälpsgruppen. Idag var det flera nykomlingar. Jätteroligt! Det är en otrolig hjälp i mitt tillfrisknande att gå på möten och höra andra berätta om sina liv, men även att själv dela något  är viktigt. Genom att själv berätta, ser jag vad som hänt i mitt liv. 12-stegsprogrammet är ett instrument för en personlig utveckling och jag ser min viktminskning som bonus.

Jag har alltid varit väldigt rutinberoende. Tex har jag bestämt mig för att städa, så kan jag inte ändra det även om kompisarna hittar på något roligt. Jag har ju bestämt mig för att städa och det går ju inte att ändra på! Jag har insett att detta är ju ett problem för mig.

Igår var jag på öppet AA-möte och efteråt är det en tjej som frågar: vill du hänga med hem på en fika? Jag hade bestämt att gå hem direkt efter mötet för att titta på TV. För ett par månader sedan skulle jag ha svarat nej på frågan. Men igår kunde jag säga ja. Det kändes jätteskönt. Det är roligt när jag ser hur jag själv utvecklas.

Ha det så bra. Kram

God kväll!

Idag har jag varit iväg och storhandlat på ICA Maxi. Jag har inte någon bil, men det går bra med kommunala medel. Jag tog med mig dramaten. Ett annat ord för dramaten är tanttruck. Det finns säkert fler ord. För er som fortfarande inte vet vad det är, så är det en shoppingvagn. Ordet dramaten kommer av  DRA  MATEN. Jag älskar sådana här ordlekar :-)

I morgon ska jag hem till en 12-stegsvän som fyllt år nyligen. Min födelsedagspresent ska bli några matlådor. Hon, precis som jag, följer en matplan så jag var tvungen att avslöja presenten när jag ringde och frågade hur mycket hon åt per måltid. En matplan är en plan för hur mycket jag ska äta av protein, kolhydrat, frukt, grönsak och fett per måltid.

Så nu har jag lagat mat. Absolut inte min favoritsysselsättning :-(    Jag har lagat flera matlådor nu i eftermiddag, både till mig och födelsedagsbarnet.

Ikväll ska jag gå på ett öppet talarmöte på AA, (AA=anonyma alkoholister). Jag har inga alkoholproblem, men jag har ju mitt matproblem. Jag följer precis samma 12-stegsprogram som AA har. Att det är ett öppet möte betyder att de som är intresserade är välkomna. Min matproblematik är samma problematik som alkoholister har, men tack vare 12-stegsprogrammet har vi hittat en väg ut ur missbruket. Jag är inte längre än tvångsmässig överätare, men detta gäller ju bara så länge jag håller mig till min matplan. En alkoholist är nykter så länge han låter bli att dricka.

Nä, nu måste jag kolla så att mitt "lejon" inte provsmakar maten som står framme för att svalna.

Ha en bra kväll. Kram

Mitt "lejon" tyckte att vi skulle leka kurragömma och jag måste säga att han hittat ett toppengömställe att gömma sig på. Men fråga  mig inte hur bilden hamnade här. Jag ska villigt erkänna att jag har ingen aning!!

Ibland är det bra att kunna klara saker själv. Jag har tjejkompisar som inte kan byta glödlampa eller säkring mm. När det blir punktering på cykeln lämnar de in den till cykelreparatören eller till mig. Men det gäller att våga erkänna när jag inte kan själv, både inför mig själv och andra, och be om hjälp.

Min bloggkompis ska få ge mig en lektion om hur jag gör för att få bilder till bloggen, för som sagt var: jag har INGEN ANING om hur den hamnade här.

Kram och god natt.

Ibland känner jag mig som en trotsig liten barnunge. Jag tror nämligen att jag kan fixa saker själv utan hjälp av någon människa eller instruktionsbok. Här kommer ett exempel:

Idag skulle jag föra över bilder från kameran till datorn. Inga problem, kunde även radera bilderna i kameran utan problem. Nu var det dags att börja redigera bilderna. Mitt redigeringsprogram var uppgraderat och INGET stämde längre. Bilderna hamnade inte där jag ville, en del bilder bara "försvann". Bland annat var bilderna på mina föräldrar och min storebror borta. De bor  50 mil ifrån mig, så det är inte bara att ta nya bilder. Jag blev argare och argare och argare och ARGARE och ARGARE. Men hjälpte detta? Svar: nej.

Det var ju inte datorns fel, eftersom det var jag som inte iddes sätta mig in i hur programmet fungerar.

Att bli arg på någon/något som inte är den egentliga orsaken hjälper inte. Innerst inne vet jag ju detta, men ibland är det inte mitt innersta som styr. Fast senare i dag ringde jag en bloggkompis och erkände att jag inte kan få in några bilder här på bloggen. Hon skrattade inte ut mig och sa att jag var en teknisk idiot. Utan hon lovade att hjälpa mig. Så snart kan jag förgylla min blogg med bilder.

Slutet gott, allting gott! Har hittat alla bilder och de ligger nu i de mappar jag vill att de ska ligga i.

Ha det så gott. Carpe diem.

Hejsan!

Förutom min matplan och tolv-stegs-programmet finns det en sak till som är viktig för att jag ska gå ner i vikt. Nämligen motion!!! Att röra på mig är inte roligt  eftersom jag väger mer än jag borde. Har aldrig varit någon hurtbulle och gymnastik var värsta ämnet i skolan.

I morse när jag lämnade över dagen till Gud, så bad jag om hjälp och inspiration till att göra något "hurtigt" idag. Plötsligt kom jag ihåg att jag, någonstans, har en cd-skiva från Friskis & Svettis med klassrumsgympa på. Det är ett kort träningspass för barn, men passar alla, som är anpassat till att utföras när man inte har tillgång till en stor hall, tex i mitt vardagsrum. Utan några som helst problem hittade jag skivan och genomförde hela passet. Nu sitter jag här nyduschad och fräsch och tacksam för att jag fick hjälp och inspiration att göra detta. För mig är sådana här småsaker ett bevis för att Gud bryr sig om mig.

Nu ska jag njuta av solen. Carpe diem. Kram