Hejsan!

Eftersom jag varit halvtidssjukskriven sedan augusti -07, så var det dags att ha ett rehabmöte angående mig och min framtid. Medverkande, förutom jag, var en representant från f-kassan och en pa-konsulent och min "kära" rektor. Inte var det lätt att tala om hur jag tänker om framtiden, eftersom jag inte vet vad min extrema trötthet och höga sänka beror på. Min rektor frågade mig när jag tänkte börja jobba heltid igen. Jag tyckte det var en uridiotisk fråga, som inte gick att svara på. Men det sa jag naturligtvis inte. Utan jag började svammla om att jag självklart strävar efter att kunna jobba heltid igen och betonade för femtielfte gången att jag fortfarande inte vet vad jag lider av, men att utredning är på G. De bägge kvinnorna från f-kassan respektive pa-konsulenten var väldigt trevliga, skönt det. Jag var väldigt nöjd när jag gick därifrån.

Jag har alltid tyckt att det är svårt att säga vad jag tycker och tänker och framförallt till någon överordnande och när mina svar inte är kristallklara utan känns som om de kan ifrågasättas. Jag har haft svårt att försvara mig själv och mina åsikter.  Men samtalet idag gick jättebra. Märker att jag fått en styrka att framhäva mig själv och mina åsikter på ett helt annat sätt nu. Och det tackar jag 12-stegsprogrammet för mig. Givetvis framhäver jag inte mig själv ch mina åsikter på någon annans bekostnad. 

Önskar er alla en  skön tisdagskväll.

Kram